Hej igen o god kväll,

Nu är vi hemma från farmor och det var jättemysigt <3 Först åt vi julmat och hon hade lagat massor av goda saker! Julskinka, Jansons frestelse med skinka, prinskorv och köttbullar, brysselkål, blomkålssallad, rökt lax med pepparrotssås osv., mums! Sen såg vi på Kalle Anka och direkt när det var slut kom tomten! Att öppna paket tog typ två timmar och jag fick:

• En jättejättefin silverring!
• Silverörhängen
• En till bok (uppföljaren på den jag fick imorse)
• Ekologiska geléhjärtan som var sjukt goda
• Presentkort på bio (200 kr)
• Presentkort på Gina tricot (200 kr)
• Presentkort på Kicks (100 kr)
• En söt mössa med pälstofs 
• Strumpor - ett par bomull och ett par ull
• Leggings/långkalsonger
• Halsband
• Bodylotion, scrubkräm och duschtvål 
• Makeupborttagningsservetter (typ våtservetter för smink)
• Polkagrisstång från Gränna med smak av citron/lime

God jul!!! Hej!!!

Är jätteglad nu för det är julaftooon c: Sitter här med spolar i håret så jag ska få lockigt hår, hahahahah, åh ni ska få se bilder...

Har redan fått en julklapp, det är en bok på engelska av Petra & pappa! Den heter The Pain Merchants och är skriven av Janice Hardy. Verkar helt okej, dock inte min typ av bok men jag ska försöka. Snart åker vi till farmor, vet inte om jag kommer skriva mer på dagen men i alla fall ikväll.

Och som en julklapp lägger jag ut min novell nu, läsläsläs!

Julängeln

Det var en onsdag och snöflingorna föll tätt, bara upplysta av de färgglada ljusen som prydde leksaksaffären intill. Vid första anblicken föreföll gatan kantad av julpyntade affärer helt folktom, men om man gick närmare skulle man upptäcka en liten flicka hopkrupen på trottoarkanten utanför leksaksaffären. Dagens datum var den tjugofjärde december och tidigare under dagen hade nämnda leksaksaffär bjudit besökarna på julmust och pepparkakor, vilket hade lockat dit den lilla flickan. Hela vecka 51 hade hon vandrat in och ut ur affärer, beundrat stora högar med glänsande, glittrande, sjungande och färgglada leksaker. Hon hade dragit med sina små fingrar över mjuka kashmirkappor, fluffiga pälsmössor och exklusiva sidenklänningar tills butiksbiträdena fått nog och skickat ut henne. Hon såg på dyra mobiltelefoner som skulle slukat hela hennes pappas månadslön, TV-apparater som inte ens skulle få plats hemma i vardagsrummet och blanka köksredskap som stod i skarp kontrast mot de fläckade gamla kastruller som stod hemma i köket. Julen var årets viktigaste tid för denna lilla flicka och lockelsen i exklusiva varor som de lyckligt lottade kunde frossa i var för stark för att kunna motstås, och de blinkande juldekorationerna som prydde stadens vanligtvis så tomma gator drog henne skoningslöst från familjens luggslitna etta. Hennes mamma, bitter av fattigdom och arbetslöshet, avskydde det. Varje påminnelse om livet hon kunde fått om hon inte vänt sin familj ryggen stack henne som en kniv i sidan, så detta år hade flickan varit noggrann med att dölja sina utflykter.

Temperaturen sjönk vartefter minuterna gick och till slut kunde flickan inte längre dröja sig kvar. Hon hade gjort allt för att få stanna vid de blinkade ljusen och de tjusiga skyltfönsterna, allt för att slippa höra föräldrarnas skrik som tränger sig in från köket. Allt för att få stanna i sin vackra fantasivärld där hon fick alla julklappar hon önskade och där julbordet dignade av delikata rätter. Men klockan var mycket och det var med släpiga fotsteg hon gick hemåt mot verkligheten. Inuti husen som kantade vägen hördes sång, skratt och prat, och där skymtade glittrande girlanger och överdådiga julgranar. När hon lämnat huvudgatan och ljusen började avta slöt hon ögonen och föreställde sig än en gång sin vackra dröm, men den fick ett abrupt slut då hon plötsligt krockade med någon och föll till marken. Hon slog hastigt upp ögonen, rodnade djupt och skyndade sig på fötter. Framför henne stod en liten, liten flicka som var huvudet kortare än henne. Den lilla flickan hade ett gyllene, lockigt hårsvall, slät hy som liknade grädde, stora, ljusblå ögon och en söt klänning som såg mycket dyr ut och lyckades glittra även i det svaga, nästan obefintliga ljuset från gatlyktorna. Den äldre flickan flämtade till och blev förstummad av hennes skönhet, men den lilla guldlockiga flickan tappade inte fattningen utan räckte fram sin hand i en artig gest. Den äldre var inte van vid den sortens beteende och var en aning långsam med att reagera, men till slut fattade hon den späda handen med en försiktighet som om den var gjord av glas.

”Mitt namn är Sophie Fredriksson, får jag fråga vem du är?” yttrade hon, fortfarande lika artig, med en behagligt klingande röst.

”Jag heter Johanna, Johanna Ek,” svarade den äldre och var fullständigt tagen av Sophies förfinade sätt.

”Trevligt att träffa dig, Johanna. Vad gör du ute såhär sent, alldeles ensam på julafton?” frågade Sophie med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Johanna, fortfarande bländad av Sophies uppenbarelse, sa sanningen utan att tänka efter.

”Jag ville inte gå hem för min familj har inte tillräckligt med pengar för att fira jul ordentligt, som den borde vara,” mumlade hon och gjorde en vag gest mot stadens ljus som tindrade i utkanten av hennes synfält. Sophies mun formades till ett ”o” och hon såg ut att tänka efter noga. Sedan fattade hon tag i Johannas arm och med en styrka som var helt orimlig för hennes till synes bräckliga kropp började hon lotsa henne tillbaka mot staden.

”Vad gör du?” utropade Johanna förskräckt – men inte alls med fasan hon borde känt inför att bli bortsläpad av en främling. Något med den lilla lockhåriga figuren lugnade henne. Sophie vände sig om och med en omtumlande mildhet i både röst och ögon sade hon:

”Du förtjänar en riktig jul. Lita på mig, jag tänker ordna det här.”

Utan fler protester lät Johanna henne leda vägen.

Några minuter senare stannade Sophie framför en grind, slog snabbt in en fyrsiffrig kod med vana fingrar och sköt upp grinden. Johanna tvekade utanför men följde med henne in efter några otåliga gester från Sophie. De skyndade fram mot en stor villa vars exteriör glittrade med vad som måste vara hundratals lampor, och gick innanför den stora, ståtliga ytterdörren. En mängd ljuvliga dofter slog emot Johanna när hon steg in, och ett ögonblick kunde hon knappt tro att det hon såg var sant. Scenen framför henne motsvarade alla hennes fantasier, ja den till och med överträffade dem! Den stora hallen var full med änglar, tomtar, stjärnor och girlanger i grönt, rött och guld. Alla lampor var släckta förutom en ljusslinga i olika färger som löpte längst med väggarna, och runt om på olika små bord brann stearinljus och kastade ett mjukt sken över rummet. Lite längre bort skymtade ett stort vardagsrum, och halvt omedvetet fortsatte Johanna med drömmande steg in i huset. Vardagsrummet visade sig vara ännu vackrare pyntat än hallen – överallt runt omkring henne syntes glitter, figurer, stearinljus och pynt. Mitt i rummet stod en enorm julgran med girlanger både i silver och guld, massor av julgransljus, julgranskulor i alla regnbågens färger och som pricken över i-et glimmade en praktfull julstjärna från dess topp. Under de lägsta grenarna var golvet täckt av prydligt inslagna paket med tjusiga inslagningspapper, avancerade rosetter och vackra snören i alla möjliga färger. Det kliade ögonblickligen i Johannas fingrar av längtan efter att slita upp dem, men hon slet bort blicken istället. Istället lät hon den vandra över de mysiga sofforna, eldstaden där en brasa sprakade och ett pråligt matbord som stod i andra sidan rummet. Bordet var dukat med dyrt porslin, silverbestick och kristallglas men det var inte det som fångade Johannas blick – det var maten. Rätt efter rätt efter rätt – allt såg delikat ut och hennes tomma mage kurrade högljutt när hon kände den berusande goda doften av julmaten. Julskinka, gravad lax, potatis i alla möjliga former, sill, köttbullar och små saftiga prinskorvar. Johanna blev plötsligt plågsamt medveten om att hon inte ätit något under dagen.

Sophie skyndade sig fram till henne och bad henne viskande att sätta sig ner i soffan, och när hon gjort som hon blivit tillbedd så försvann Sophie ut genom en annan dörr. Röster hördes och samtalet pågick i några minuter, sedan kom Sophie tillbaka ut.

”Jag pratade med mina föräldrar,” förklarade hon med ett belåtet leende – hon hade uppenbarligen fått vad det nu var hon ville.

”Din stackare, du ser alldeles kall ut!” upptäckte hon plötsligt och kastade till Johanna ett par varma plädar hon inte vågat röra. Sedan drog hon fram en fåtölj till elden och vinkade åt Johanna att hon kunde slå sig ner. Blygt tog hon plats och kände värmen bölja över henne, något som var väldigt välkommet efter timmarna utomhus.

”Är du hungrig? Vi ska strax äta men låt mig göra iordning lite mat åt dig,” krävde Sophie sedan och försvann utan att vänta på svar. Hon återvände strax med en tallrik full med fransk löksoppa, rykande het. Glupskt började Johanna äta i samma ögonblick hon fick maten, utan tanke på bordsskick och etikett. Sophie slog sig ner på armstödet till fåtöljen och strök henne över det toviga, mörka håret. Trots att Sophie måste varit några år yngre än Johanna var hennes beteende påfallande moderligt och omtänksamt och det gjorde allt bara ännu mer surrealistiskt för Johanna.

Efter ungefär tio minuter trädde Sophies föräldrar in i rummet. Hennes mamma var lika blond, nätt och ljus som dottern, medan pappan var längre och mörkhårig istället för blond, men hyn var densamma. Lockarna hade hon ärvt av hennes pappa. Båda såg väldigt reserverade ut och Johanna lämnade genast ifrån sig den tomma skålen och ställde sig upp.

”Förlåt om jag tränger mig på, jag borde inte..,” började hon rodnande, för det började gå upp för henne att hon faktiskt inkräktade på deras julafton, men Sophies pappa höjde handen och tystade henne.

”Be inte om ursäkt, Sophie har förklarat allt och vi är glada över att ha dig här. Jag heter Peter och det här är min fru Karin. Låt oss sätta oss till bords,” sa han med ett varmt leende. Karin log även hon och de fortsatte till bordet.

Maten smakade lika bra som den doftade, och i takt med att stearinljusen brann allt längre ner lyckades Johanna öppna sig för denna lilla men otroligt välvilliga och generösa familj och när de förflyttade sig till vardagsrummet skrattade de tillsammans som om de känt varandra i åratal. När paketöppningen började blev stämningen först lite underlig men Sophie bestämde sig snabbt för att ge hälften av alla hennes paket till Johanna och vägrade acceptera ett nej, ivriga protester till trots.

Klockan var nio då de körde hem Johanna som hade armarna fulla av nya saker. Uppe i lägenheten satt hennes föräldrar tysta, sjuka av oro, men trots att de fått vänta hela dagen kunde de inte förmå sig att bli arga. Familjen Fredriksson hade gjort något stort för deras dotter, och den kvällen skulle hon aldrig glömma. Tjugo år senare kunde vi finna henne i full färd med att berätta för sina barn om Sophie, den vackra julängeln som givit hoppet tillbaka till en flicka som tappat det.